Många har undrat över Karl XII:s häst, Brandklipparen, och om han verkligen fanns i verkligheten och blev över 40 år, eller till och med, 60 år gammal. Jag ska försöka besvara de frågorna i den här artikeln och även berätta mer om vilken slags häst Brandklipparen verkligen var.
Brandklipparen var av rasen Klippare som kan spåras tillbaka till åtminstone så tidigt som 1300-talet. Ordet ”klippare” antydde att hästen var snabb och smidig om än ganska smäcker och liten i sin statur. I Sverige menar man att rasen var av ”lantlig typ”, det vill säga en duglig och robust ras med ytterst osäker härstamning. Just benämningen ”klippare” var tämligen vanlig i Europa på den tiden och i England sade man ”clipper” och i Tyskland ”klepper”. Förmodligen därför att hästrasen var en snabb travare och hovarna klapprade frenetiskt på kullerstenar och andra underlag där hästen travade fram. Det ”klippte om dem” sades det. Vi har alltså lånat in begreppet från kontinenten.
Under indelningsverkets tid i Sverige (1634-1901) ålades de flesta rusthållare att hålla en ryttarhäst, helst en valack eller en hingst som var mellan fyra och tjugo år gammal och av en viss mankhöjd. Inom den svenska krigsförvaltningen har klippare använts som ersättningshästar till nummerhästar (alltså de föreskrivna valackerna och hingstarna) men skulle vara minst 120 cm höga och som i fredstid inte fick användas till arbetsuppgifter utan skulle stallas och ridas minst ett par gånger per vecka. Den svenska försvarskassan var sällan hög och det blev då oftast klippare som fick stå till tjänst – inte minst för att det var svårt och kostsamt att införskaffa stora hästar.
Läs hela historien i tre delar om Brandklipparen här: vardagshistoria.com.